Det är lika bra att säga det med en gång. Gäddan är min fisk, och den jag har haft närmst relation till. Utöver det har det fiskats både harr, öring och röding i svenska fjällen, bonefish på Los Roques och så vidare, men gäddan har alltid varit min grej. Vid sidan om så att säga har kustfisket efter öring varit en del av mitt liv, men med en stor skillnad, nämligen att jag aldrig lärt mig denna fisks mönster. 

Havsöringen har blivit min Moby Dick, och jag har blivit Ahab.

 

Mången dag har jag stått utvadad och harvat på, alltmer tröstlös i väntan på HUGGET. Tro mig, det finns nog ingen plats och inget bete som prövats i min jakt på havets silver. Men lyckan har varit begränsad. Under tio års tid togs kanske två eller tre blanka öringar över måttet, och frustrationen grävde sig allt djupare.

Smärtgränsen nåddes en dag när jag står utvadad på sydkusten, lägger ut min snaps i ett fint kast över revet, vevar in tre tag och det blir tvärstopp. Mothugget sitter fint, och en megarusning på femtio meter får mig att inse att det här fisken med stort F. Efter tio minuters drillning börjar det kännas konstigt. FIsken beter sig inte som någon annan fisk, och jag har trots allt fångat en del fisk, inte minst ragor.

Fortsatt drill, och efter ett tag visar sig en virvel i ytan. Stor fisk, Riktigt stor. Men efter några minuter inser jag att fisken är felkrokad. Min besvilkelse är total. Jag har krokat en raga i stjärten. Att den mäter 98 cm är i stunden helt ointressant. Felkrokad och inte blank. Besvikelsen är total. Ingen blank fisk lyckas jag landa denna säsong.

Säsongen efter är ännu värre. Mina kamrater till höger och vänster om mig när vi fiskar får både blank fisk och ragor. Jag får ingenting. Mitt självförtroende är i botten. Jag har vid detta tillfälle en seriös tanke på att sälja alla mina öringgrejjer. Helt enkelt känner jag mig helt slagen.

Säsongen efter hänger jag på en klubbkamrat på en tur, mer för att komma ifrån, och plötsligt sitter det en blank öring över måttet som landas och tas hem. Denna ensamma öring tänder direkt hoppet inombords, depression och misströstan byts mot jubel och glädje över denna fantastiska fisk.

Tiden går, och jag flyttar med min fru närmre havet, och får chansen att fiska på ställen jag aldrig fiskat förut. Första turen efter vi flyttat in börjar med tre kast med flugspöt innan det sitter en blank öring på över måttet. Förstummad bonkas fisken och jag tar mig hem och visar min trofe för min fru(som är förvånad över att jag redan är hemma).

Nästa tur renderar i två(!) blanka öringar, och nästa i tre....plötsligt är det ingen hejd på fiskelyckan, och jag landar blank öring över måttet varje tur jag är ute. Inte nog med det, jag knäcker vackert mitt personliga rekord med en blänkare på fem kilo, och på samma tur tappar jag en ännu större...

Det är nu jag plötsligt inser att jag fokuserat mer på fisken än på mig själv. Att variera fisket, prova nya ställen, våga experimentera, lukta på havet och vinden, alla detaljer som jag missat tidigare år. Detta år tog jag öring till och med i +20 gradigt vatten bara för att jag trodde på bete och plats.

Plötsligt inser jag vad öringfisket handlar om, inte bara jakten på fisk, för då hade jag bara fiskat gädda(som jag har en viss fallenhet för...), utan att vara där, i varje detalj, lyssna på ljudet av vågorna, känna doften av havet, fokusera på varje vevtag på rullen eller intag av fluglina, mentalt tänka sig öringen därute, simmandes på jakt efter byte, försöka förutse var maten finns. Att vara ett med bytet man jagar, förstå att fisken inte tänker, utan se fiskens tillvaro med mattillgång och jaktmönster, att utifrån det välja rätt platser för koncentrerat fiske utifrån förutsättningarna, inte harva på längs samma vanliga sträckor oavsett väder och vind.

Det är nu öringen skall bäva, för jag kommer hädanefter aldrig att känna denna ångest av att inte få något på mina turer. För nu är det jag och mitt nyfunna kunnande mot öringen. Jägaren och bytet. Ständigt på vakt efter varandas signaler. Något som människan kunnat i tusentals år och som försvunnit på vägen. Men nu kära öring, nu har jag till slut fått upp spåret...