Havsöring: Seatrout, Havørred

Havsöringen är den havsvandrande formen av den art som normalt benämns som Öring. Det vetenskapliga namnet på latin är Salmo Trutta.

Under lång tid hade man en diskussion huruvida havsöring var en annan art än insjööringen men med hjälp av moderna tekniker för artbestämning som t.ex. DNA analys faställdes att havsöringen är samma biologiska art såsom "insjööring" och andra förekomster av öring, såsom "bäcköring".

 

 
En silverblank havsöring i toppkondition. © G·E·G Gads Forlag 1992

Utbredningsområde

Havsöringen påträffas i Europa längs hela den svenska kusten, i Danmark, Norge, runt de Brittiska Öarna och i mer begränsad utsträckning ju längre söderut man kommer. Öring gillar som bekant kallt vatten; havsöringen saknas helt i t.ex. söder om Bretagne i västra Frankrike.

Skillnaden mellan Havsöring och Lax

Havsöringen är en sötvattenfisk som är delvis anpassad till livet i saltvatten och lever en stor del av sitt av sitt liv i havet. Likt sin nära släkting laxen har den en silverblank dräkt då den påträffas i havet. Till skillnad från laxen som kan påträffas mycket långt ute till havs tillbringar dock öringen hela sitt liv i mer kustnära områden. För lekmannen kan dessa salmonider vara svåra att skilja från varandra. Öring och lax har dock ett antal kännetecken som gör det möjligt att genast avgöra om det rör sig om den ena eller den andra arten.

Skillnaderna syns tydligt om man jämför:

- Kroppsformen: Öringen är kraftigare byggd än laxen

- Stjärtspolen:Öringen har en tjockare stjärtspole än laxen.

- Dräkten: Öringen har som regel större svarta fläckar och dessa förekommer även under sidolinjen. Laxen har mindre och färre fläckar, ofta stjärnformade och aldrig några fläckar under sidolinjen.

- Stjärtfenan: Bakkanten på öringens fena är rak, medan laxens är svagt kluven.


OBS: det finns ingen art som heter "laxöring", även om lax och öring i och för sig bildar hybrider i de vatten där bägge arter förekommer.

Livscykeln

Havsöringen börjar sitt liv då rommen kläcks på våren i lekvattnets grusbädd. Lekplatserna kräver strömmande vatten med lämplig grusbotten.

Efter att rommen kläcks går fisken igenom ett antal faser först som larv, sedan yngel och småfisk och växer till sig under ett antal år. Födan i sötvatten skiljer sig inte från den stationära öringens och utgörs huvudsakligen av insekter och övriga småkryp.

Vid slutet av sin uppväxt i sötvatten genomgår fisken ytterligare en fas då den går över till smolt, varvid dess anatomi snabbt anpassas till det framtida livet i havet och den nya miljön som där väntar. Fiskens dräkt övergår till silverblank efter 2 till 4 år i sötvatten och den tar sig nerströms, ut mot havet. Detta sker på våren. Högst kanske en hundradel av alla romkorn som befruktats och kläckts överlever så pass långt.

Den första tiden i havet tillbringas i omedelbar närhet av kusten. Gradvis ökar storleken på bytena, efter ett tag börjar småfisk förekomma på matsedeln och ju större vår lilla öring blir, desto mer behöver den äta för att öka sin vikt. Riktigt stora havsöringar är därför hänvisade till att äta mer och kommer därför att ofta söka upp djupare vatten och börjar jaga skarpsill och sill. Emellanåt återvänder de dock till mer kustnära områden för att gå tillbaka på diet av främst kräftdjur och tobis.


Havsöringens olika stadier. © G·E·G Gads Forlag 1992

Osmotisk effekt

Östersjön i synnerhet erbjuder en miljö och förhållanden som gör att havsöringen under sina levnadsår har en god chans att växa till sig rejält. Eftersom salthalten i Östersjön är så pass låg kan fisken trots den låga vattentemperaturen utstå den kraftiga osmotiska effekten som utsätter fisken för högre stress ju saltare det blir. Uttryckt annorlunda; i Östersjön kan fisken tillbringa en stor del av sitt liv i det salta utan att spendera alt för mycket energi trots att det är kallt. Och det är i havet som havsöringen växer till sig. För att illustrera detta kan nämnas att minimimåttet på en havsöring i Östersjön (salthalt runt 1%) är 50 cm, medan det är endast 35 cm i Kattegatt (salthalt 1-3%). I Nordnorge är minimimåttet ännu mindre, här är salthalten samma som i världshaven dvs 3%.

Leken

Efter några år till havs återvänder havsöringen till kusten och älven eller ån för att leka. Havsöringen har förmågan att utnyttja det minsta vattendrag, förutsatt att det erbjuder lämplig lekbotten, inte drabbas av torka och att det är djupt nog att ta sig upp för. På t.ex. Bornholm finns ett tiotal vattendrag, de flesta inte mer än grunda och smala bäckar, och mycket riktigt används de flesta av havsöringen för sin reproduktion. Havsöringarna från Bornholm är ofta förhållandevis smala i förhållande till sin vikt, vilket kan vara en avgörande fördel om hösten är torr.


Verkeåns utlopp

Havsöringen är inte lika selektiv som laxen och återvänder inte alltid till det vattendrag där den en gång föddes, även om detta dock är vanligast.

Inför leken samlas havsöringarna först utanför mynningen, ibland i stora antal, och inväntar lämpligt vattenstånd, vilket som regel sker i samband med höstregnen. I vissa större åar och älvar påbörjar havsöringen dock sin stigning redan under sommaren. Under sensommaren börjar öringen anta sin lekdräkt och skiftar färg till brunt/koppar med karakteristiska röda prickar. Hanarna lägger till med en rejäl krok i underkäken. Denna krok används för att hålla övriga hannar på distans och om så krävs används i slagsmål om honorna under själva lekbestyren. Under leken som sker under senhösten gräver honan en lekgrop genom att lägga sig på sidan och energiskt slå med stjärtfenan mot grusbottnen. Hon lägger sina 2000-3000 romkorn i flera omgångar som omedelbart befruktas av den uppvaktande hannen. Efterhand täcks lekgropen över med grus av honan och romkornen lämnas åt sitt öde. En förutsättning för att leken skall ge resultat är tillgång till grusbotten och till friskt, syrerikt rinnande vatten.


Hoppande, lekvandrande havsöring

Efter leken

Efter leken stannar vissa av de utmattade öringarna kvar i ån vintern ut, medan vissa återvänder till havet om vattnet i ån är högt nog, eller om det är en mindre å med osäker vattenföring med risk att fånga inne de öringar som väntar för länge. Vid mitten av april har så gott som alla överlevande havsöringar återvänt till havet och brukar hålla till i det kustnära bandet för att återhämta sig. Dessa utlekta öringar kallas för besor eller ragor, är ofta i dålig kondition och är inte direkt någon kulinarisk delikatess. Att ta upp sådan fisk är fullständigt meningslöst och slöseri med resurser. Den som begått misstaget att servera en raga till middag lär inte göra det mer än en gång. Hellre återutsätta denna fisk och låta någon annan fånga en annan säsong då den har återhämtat sig och är i toppkondition.


En besa. © G·E·G Gads Forlag 1992

Intressant att notera är att långt ifrån alla havsöringar leker varje år. Utan att ha exakta fakta kring detta, låt oss gissa att kanske hälften leker medan övriga stannar kvar i havet för att leka nästa år i stället. Dessa silverblanka havsöringar går under namnet blänkare. Vid mycket kalla vinterförhållanden är det vanligt att större mängder mindre blänkare samlas i varmare vatten, t.ex. grundare vikar eller utanför åmynningar. Dessa fiskar, vilka ofta är strax under "måttet" går under namnet grönländare.

Havsöringen som sportfisk

Havsöringen är en av södra Skandinaviens mest populära arterna bland sportfiskare. Den saknar kanske laxens långa rusningar, blir inte lika storväxt som denne eller som gädd-madamerna i Östersjön, men när man väger samman övriga faktorer som tillgängligheten under en lång säsong, det fria fisket, den långa kusten och chansen att faktiskt få en stor, vild och stridbar laxartad fisk till låg kostnad (kustfisket är än så länge befriat från avgifter) och en rimlig ansträngning inser man att det finns få arter i södra Skandinavien som kan ta upp konkurrensen.


Spinnfångad havsöring


Flugfångad havsöring

Även om sportfiske ursprungligen är starkt inspirerat av de anglosaxiska länderna, är kustfiske efter havsöring något som är tämligen unikt för Skandinavien.

Var hitta havsöringen längs kusten?

Öringen har rent allmänt en otrolig förmåga att anpassa sig och är troligen Skandinaviens mest utbredda sötvattensfisk. Bara kustmiljön och biotopen är den rätta finns det goda förutsättningar att hitta havsöring. Havsöring finns längs i princip hela den svenska kusten. Mängden havsöring med lokala mått sett beror på ett antal faktorer; antalet öringförande åar och avståndet till dessa, tillgången på föda och vilket skydd som kusten erbjuder. Generellt kan man säga att i Skåne är följande sträckor intressantast. I Öresund: Från Lernacken till Fortuna, Sydkusten mellan Hörte och Ystad, Kåseberga/Löderup, och Ostkusten från Skillinge till Haväng. I Blekinge hittar man havsöringen lite varstans, t.ex. i Pukaviken och i den yttre skärgården, om än inte i den mängd som man finner i Skåne, fast ofta större storlek än i Skåne tack vare närheten till Mörrumsån.


Skånska kusten

Biotoper

Även om havsöringen hittas i många olika biotoper längs kusten, är det ganska ovanligt att den påträffas vid vidsträckta sandbottnar. En långt säkrare bottentyp är då storstenig och ojämn botten.

Storstenigt kustparti

 

 

Stenig vik under svag pålandsvind

 

 

Grunda rev

 

 

Stränder med stenrev

 

Andra spännande bottnar omfattar blandbottnar, där sten dominerar med inprängda sandpartier, s.k.leopardbotten, eller även sandbotten med stenrev och stenpartier med vegetation.

När hitta havsöringen vid kusten?

Låt oss först konstatera att havsöringen, likt övriga fiskar ur laxfamiljen, skyr allför varmt vatten då detta håller alltför låg syrehalt. Detta medför i sin tur att man nästan helt kan glömma de varmaste sommarmånaderna då den söker sig till djupare och svalare vatten, ofta utom räckhåll för kustfiske. Dock gör den ibland sommartid nattliga räder nära land för att kalasa på all småfisk och kräftdjur som håller till på grunt vatten. Efter avslutad måltid återvänder fisken till djupare vatten, som regel vid gryningen. Mångas erfarenhet är att om vattentemperaturen blir över runt 15 grader börjar det bli svårt med fiske under de ljusa timmarna och att man kan behöva vänta flera timmar efter mörkrets inbrott innan fisken går till så pass nära att den kan nås med spinn eller fluga.

Samtidigt är allt för kallt vatten inte heller bra ur fiskesynpunkt då fiskens ämnesomsättning minskar med sjunkande temperatur och födointaget därmed. Under vintermånaderna kan det visserligen finnas fisk inom räckhåll för kast men den kan vara ganska inaktiv och svår att locka till hugga om vattentemperaturen sjunker ner mot eller rent av under nollstrecket.

Det sägs att öringen börjar bli aktiv då vattnet ligger runt 4 grader, dess trivseltemperatur ligger runt 8 grader och jag låter gärna detta stå oemotsagt. Med skånska förhållanden medför detta att toppsäsongen skulle vara någonstans i mitten av April, beroende på vilken Skånekust man befinner sig vid, hur de dominerande vindarna har varit på sistone och hur strömmen går. Detta stämmer bra med mina erfarenheter. Det skall dock påpekas att om vintern och senhösten är mild kan man ha bra fiske hela säsongen. Ibland kan tidigt Januari erbjuda bra fiske för att sedan gå över till klart sämre fiske efterhand som det kommer kraftiga köldknäppar.

På sensommaren och den tidiga hösten vänder det ånyo och om vind och strömförhållandena är de rätta så att vattnet kyls ner tillräckligt, kan man ha bra fiske betingat att man anpassar metoden efter förhållandena. Under denna tid är tillgången på kustnära föda stor och fisken brukar vara mycket mer selektiv än på våren då det är mer sparsamt med småfisk och kräftdjur. Man kan behöva gå ner ordentligt i storlek på betet eller gå över till riktigt små flugor i storlek 10 eller kanske t.o.m. 12.

Hur fånga en havsöring vid kustfiske?

Det finns bara ett sätt - fiska och lär dig av dina framgångar och motgångar. Det skall sägas med en gång att trots att havsöringsfiske från kusten är förhållandevis enkelt, kan det under vissa perioder vara riktigt glest mellan huggen medan vissa perioder ger bra med fisk. Med flera års facit i hand vill jag hävda att fångar du en blank havsöring över måttet per fisketur är det ett mycket bra resultat, fler än en är ett mycket bra facit. Var beredd på att komma hem tomhänt och ge inte upp i första taget.


Fiske från stenig kust. Trots att man står "på det torra" är vadare att rekommendera

Vill du förbättra din teknik och statistik, är mitt råd att om du har nära till vattnet fiska snarare många, korta och effektiva fiskepass under varierande förhållanden än få och långa pass. Lär dig ett par ställen ordentligt och memorera de ställen där du fick fisk och under vilka förhållanden. Erfarenhet ger färdighet och denna färdighet omsätter du i tro på dig själv och ditt fiske.

 
Fiske vadande vid Skånska sydkusten

Är fisket verkligen enkelt? Enkelheten i fisket består i att kasta ett bete eller fluga som något så när beter sig som ett levande bytesdjur, ta in betet med lagom gång, i lagom hastighet och lagom djupt och hoppas att det passerar en havsöring som får syn på det och tar upp jakten. Ofta är det fråga om blindfiske. Är man väl förtrogen med lokala förhållandena kan man dock bedriva fiske på kända ståndplatser, och under gynsamma optiska förhållanden kan ett tränat öga faktiskt se att det finns öring i rörelse. Som regel, får en havsöring syn på betet/flugan och detta motsvarar i stort sett den föda som den är ute efter, kommer den att hugga. Jag kan lova att det inte är fel på en örings sinnen eller förmåga att upptäcka föremål, även i skum belysning. För några år sen var jag ute och flugfiskade en sen kväll i april/maj, det var nätt och jämt att jag kunde se flugan, storlek 8, landa på vattnet. 7-8 meter därifrån reser sig vattnet i en plogvåg och mindre än ett par sekunder senare hade öringen huggit, utan att tveka det minsta.


Flugfiske vid Skånska ostkusten

Enligt min erfarenhet är det snarare del lokala tillgången på fisk just här och nu, än valet av bete som avgör, fast det finns förstås tumregler och undantag från dessa. Kallt vatten = stort bete, djupare och långsammare hemtagning, varmt vatten = litet bete, grundare och snabbare hemtagning. Färgen på betet tror jag inte har någon större betydelse. Dock kan blanka öringar periodvis vara mycket selektiva, och framför allt vid flugfiske kan det vara viktigt att ha en fluga som imiterar det prefererade bytesdjuret någorlunda.

Mina erfarenheter från de många tusen timmar jag och mina petri bröder lagt ner på detta fiske säger att: högt vattenstånd är att föredra framför lågt vattenstånd, pålandsvind bättre än frånlandsvind, rörelse i vattnet bättre än spegelblank yta, lagom grumligt vatten bättre än klart, soligt väder helt utan vind är dåligt. Detta stämmer väl överens med den allmänt vedertagna sanningen att "öringen vill ha tak över huvudet". Även om en havsöring kanske inte är lika skygg som en öring från en liten bäck, styrs den av inlärt beteende som gör att den inte gärna kommer att äventyra sig nära land om det är allt för ljust, grunt eller lugnt, med mindre än att det uppvägs av en belöning som gör att det är värt att ta risken eller mödan värt att spilla energi. Denna belöning utgörs alltid av tillgången på föda. I tångbältet nära land, i ålgräset, bland stenar, på blandbotten eller tom på sandbotten finns det liv och är förhållandena sådana att det lönar sig kommer öringen att gå nära land, inom kastavstånd. Vid riktigt bra förhållanden kan öringen gå alldeles intill land och då är det A och O att göra några korta kast från land, innan man vadat ut och skrämt bort de fiskar som man hade inom några meters håll! En skrämd fisk kommer inte att hugga.

Som regel är det dock vanligast att fisken står några tiotals meter från land, ibland längre ut, på djup kring metern eller så. Våra kuster är ofta tämligen långgrunda varpå vadning kan vara nödvändigt för att komma ut till de platser där fisken står, och ibland krävs kastskicklighet för att täcka vattnet ordentligt eller nå ut till bra ståndplatser. Som regel är det dock lönlöst att stå och nöta på samma ställe och kasta mekaniskt åt samma håll timme efter timme. Sprid kasten. Flytta dig en bit bort. Det är fråga om ett aktivt fiske, och den aktive som anpassar sig efter rådande förhållanden får också sin belöning, förr eller senare.

Hoten mot havsöringen

Öringen, trots att den är en framgångsrik art med en fantastisk förmåga att fylla olika nischer i naturen, är dock känslig av olika skäl, och klassas av svenska naturvårdsveket som en art som "kräver särskild hänsyn". Den kräver friskt syrerikt vatten för sin uppväxt i ån, lämpliga lekbottnar med strömmande vatten och det får inte förekomma några hinder som står i vägen för dess lekvandring. Oturligt nog för densamme är den utmärkt som matfisk varför den är utsatt för ett ibland omfattande rovfiske med syfte att inte enbart mätta den egna magen utan att generera inkomster vid försäljning, även om synen på "husbehovsfisket" håller på att förändras i takt med att unga generationer av arten homo sapiens blir mer medvetna om miljön och ekosystem.

Miljöhot

Till dessa hot räknas främst utsläpp från industrier eller lantbruk som snabbt kan radera ut flera årskullar yngel och öring-ungar. Eller ett överdrivet uttag av åvatten sommartid för bevattning som kan sänka vattennivån så pass att temperaturen ökar och syrehalten sjunker till kritiska nivåer eller gör att fåglar och rovdjur kommer åt öringarna och yngeln som inte längre kan dra fördel av sina skyddade ståndsplatser.

Nätfiske

Vi kan konstatera att, tråkigt nog, tillåts i Sverige s.k. "husbehovsfiske" med nät, utan några egentliga regleringar att tala om eller att utövarna behöver så inför framtida skördar (någon licens eller avgift krävs konstigt nog inte). Det är en beklämmande och deprimerande syn att t.ex. se de bästa ställena i Skåne effektivt spärrade av kilometervis med nät som urskiljningslöst tar stora som små öringar, utlekta som blanka. Förutom att de tullar hårt på beståndet gör de facto att det är i princip meningslöst att fiska med spö eftersom den mesta fisk befinner sig antingen utanför näten eller har fastnat i dessa.


Monofilgarn. © G·E·G Gads Forlag 1992

Det blir ännu tristare när man betänker att de entusiaster som arbetat hårt de gågna decennierna för att återställa beståndet av havsöring till vad det var innan vi ödelade det (fiskevårdsföreningar, restaureringsprojekt, biologer m.fl.) inte får den minsta ekonomiska belöning av detta rovfiske. Som en kommentar till detta; i Danmark t.ex. råder en helt annan syn och lagen förbjuder att lägga nät innanför tremeters kurvan vilket diskvalificerar från möjligheten att bedriva kustnära nätfiske.

Under hösten 2002 har initiativ tagits för att råda bot på problemet, och föreningen Nonet skapats för på demokratisk väg verka mot rekreationsfiske med självfiskande redskap inom enskilt havsvatten i Skåne län. En del resultat hav börjat skönjas, bl.a. lade länsstyrelsen i Skåne Län den 26 oktober 2005 ett förslag att förbjuda strandnära nätfiske. Detta har trätt i kraft sedan 2013!!!

Bestämmelser, fredningstider, -områden och fiskeetik

Innan du ger dig ut och provar fiskelyckan, är du skyldig att inhämta information om lokala bestämmelser. Dessa finns att hämta på Internet; ladda gärna ner Fiskebestämmelser i Skåne län (PDF-fil).

Utan att gå in på detaljer och undantag, kan sägas att fisket med spö är fritt, och att i Skåne och Blekinge (mellan Kullens fyr och Torhamns udde) är fisket efter havsöring från kusten tillåtet från 1 Januari till 15:e eller 30:e september (detta har varierat med åren). Utanför denna tid måste all havsöring återutsättas. Som regel är dessutom 500 meter på ömse sida av åmynningarna fredade fram till 1:e april, ofta (men inte alltid) är dessa markerade med röd-vita stolpar på stranden. Dessa fredningsområden bör du hämta in information om - kolla länkarna ovan.


En utlekt havsöring återutsätts. © G·E·G Gads Forlag 1992

Det finns i Sverige inga bestämmelser om att lekfärgade eller utlekta exemplar inte får tas upp, dock säger sunt förnuft att detta skall man avstå från. Man blir ganska less när man ser hur vissa människor tar upp utlekt fisk för att sedan kanske slänga den i soptunnan. Det är då vettigare att visa respekt och återutsätta dessa exemplar för att, förhoppningsvis, fånga dem ånyo nästa säsong som silverblanka och i toppenkondition.

Vid kustfiske från den svenska Östersjökusten råder i dagsläget ett minimimått om 50 cm för havsöring.

Kustfisket är således i stort sett "fritt". Detta innebär dock inte att du är välkommen att bete dig hur som helst. Kusten är lång, det finns fler fiskeställen än vi är utövare och det är därför inte populärt om du envisas med att tränga dig fram till "din" fiskeplats och inte visar respekt för de som faktiskt redan var på plats innan dig.

Slutligen: Lycka till! Skitfiske på dig!

Besök gärna även avsnitten om:

Spinnfiske efter havsöring

Flugfiske efter havsöring vid kusten



Ett stort tack till Jan Grünwald och GAD Forlag i Köpenhamn som gett tillstånd att använda och återge bildmaterial för icke-kommerciellt syfte. Samtliga bilder på denna sida och länkade sidor som vi fått tillstånd att utnyttja är skyddade enligt lagen om upphovsrätt och får således inte kopieras i någon form utan skrivet tillstånd från GADs Forlag. Den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderas att läsa boken "Havörred, spin og flue i saltvand" (ISBN 87-12-02282-9) skriven av ovan nämnda författare och utgiven av ovan nämnda förlag. Den rekommenderas varmt.