Vi var fyra förvantansfulla klubbmedlemmar som den 13:e februari satte oss på svävaren i Malmö med en nästan 40 timmars lång resa framför oss. Vi som utsatte oss för denna strapats var bröderna Ulf och Lennart Norman, Christer Lööv och jag. Färden gick från Malmö via London och Los Angeles till Auckland på Nya Zeeland. (Man kan också åka andra hållet via Singapore) Många avskräcks av den långa resan men med hjälp av fiskelitteratur och en hel del Gin Tonic så går det förvånandsvärt bra.
Vår resa gick till Nordön, närmare bestämt till trakten kring Lake Taupo (som ni ser som en blå prick mitt på Nordön på kartan nedan). Anledningen till att vi valde detta området var att det dels är känt för sitt fina fiske men mest för att vi hade bekanta där som vi skulle bo hos.
Nordön skiljer sig en del från Sydön. Nordön är mer tättbefolkad och inte lika naturmässigt spektakulär som Sydön. Dock har Nordön lite mer stabilt klimat. Sydöns västkust kan på vissa platser få mer än 5000mm regn per år. Sydön har också fler bitande sandflugor.
Turangi
Från Auckland tog vi hyrbilen till Turangi som ligger vid Lake Taupos sydspets. Sjön är NZ största sjö och hyser ett stort bestånd av regnbåge. Fisken planterades in i början av 1900-talet och anpassade sig snabbt till sjöns förhållanden. Till sjön rinner ett antal mindre älvar samt en större som heter Tongariro. I älvarna fiskar man mest efter uppvandrande regnbåge som börjar stiga i mars-april och når sin kulmen i juni/juli. Under peaken av uppvandring så vallfärdar folk från hela världen för att fiska regnbåge. Det är då möjligt att fånga ett stort antal "hard fighting" bågar i 3-5 kilos klassen under en dags fiske. När vi besökte älven så var det mindre stationär fisk samt tidiga uppvandrare som vi försökte fånga. Vattnet är kristallklart och man fiskar företrädesvis på fisk som man lyckats lokalisera bakom sina polaroidgalsögon. Fiskemetoden är antingen uppströms med MYCKET tung nymf samt upphängare eller s.k. wetlining dvs nedströms fiske med sjunklina och flugor av typ wollybugger och zonkers. Tongariro är ungefär av Mörrumsåns storlek och utrustning i klass 7/8 är att rekommendera. Normalt fiskar man i andra vatten med klass 5/6.
Lake Taupo är en mycket klar och djup sjö. På vissa ställen har du ett siktdjup på kanske 10 meter. Regnbågen äter i huvudsak en liten fisk som finns i stora mängder som kallas smelt. Denna småfisk kommer in på grunt vatten på nätterna och regnbågen följer efter. Detta möjliggör nattfiske efter regnbåge från sjöns stränder, speciellt i utloppen från sjöns alla småälvar. De lokala fiskarna fångar mycket fisk de nätter de är ute. Oftast använder de självlysande flugor som de laddar upp med hjälp av ficklampor. Enligt litteraturen är fisket efter smeltjagande regnbåge på natten som sagt mycket fångstsäkert, tyvärr fick vi inget trots flera försök. Enligt expertis så berodde detta på felaktig läge på månen vilket tydligen spelar en stor roll.
Ett annat sätt att fånga regnbåge i sjön är att åka ut med någon av sjöns trollingbåtar. Man fiskar då antingen i utloppet av en älv eller på ställen i sjön där guiden vet att det finns fisk (använder ekolod). Då man fiskar i älvutloppen flugfiskar man med sjunklina och tex boobies eller zonkers. Ute på sjön så trollar man med speciella flugspön och ganska stora specialutvecklade zonkers. Det nya sättet att fiska på är att jigga. Det innebär att man I princip pimplar med ett drag och en upphängarfluga. Man använder korta ganska mjuka spön och multirullar. Fisken tar på flugan, ofta på 10-20 meters djup. Mot förmodan var detta fiske mycket spännande och roligt.
Tongariro Rafting
Innan vi reste till NZ så hade vi sett ett reportage på TV om rafting. Det gjorde oss sugna på att prova detta annorlunda sätt att ta sig ner fiskande längs med ett vattensystem. Vissa av oss hade redan provat på liknande övningar medan det för andra av oss var en helt ny upplevelse. Även för dem som hade gjort det förut var denna rafting något nytt, att ta sig ner längs med Tongariro innebar nämligen även att man var tvungen att ta sig genom relativt avancerade forsar och strömmar, kanske värre än vi hade tänkt oss.
Vi började tidigt på morgonen genom att ta oss med bil så långt upp längs med älven som det var möjligt att rafta. Begränsningen uppströms var ett vattenkraftverk vilket vi lastade av vår gummibåt nedanför. Innan vi steg i båten var vi tvungna att sätta hjälm på huvudet samt förankra vår utrustning ordentligt. Redan efter ett par meters raftande såg vi de första bågarna. Efter att ha raftat några hundra meter så stannade vi för första fiskestoppet. Vi hade nästan direkt kontakt med fisk och de första bågarna landades och återutsattes.
Miljön längs älven var fantastisk, nästan som om den var klippt ur ett naturprogram på TV. Älven rann genom ett landskap som var helt format av vattnets framfart. På vissa ställen hade älven grävt sig ner genom berggrunden och därmed skapat "väggar" på båda sidor som sträckte sig lodrätt kanske 10-20 meter upp. Det var en mycket speciell upplevelse att glida ner längs älven med otroligt vackra naturscenerier vart man än såg.
Vattnet var mycket klart och i solbelysta pooler kunde vi se hela stim av fisk som stigit från Lake Taupo för att förbereda sig för den kommande leken. Fisken vi såg var i huvudsak mellan 1-5 kilo. Vi stannade med jämna mellanrum och provade fiskelyckan. Mestadels fiskade vi med sjunklinor och wolly-buggers. Man märkte stor skillnad på fångstresultat mellan oss och guiderna. Guiderna fiskade som regel inte utan man fick övertala dem att göra det i demonstrationssyfte. Vid minst två tillfällen fick guiderna fisk i första kastet då de skulle visa hur man skulle göra.
Färden längs med älven tog 2 dagar och innefattade en övernattning i tält. Guiderna stod för all matlagning och även uppsättande av tält och liknande. Om man ville ha bytt en fluga eller knyta om tafsen gjorde de även det. Att rafta längs en älv på NZ är något som jag varmt kan rekommendera. Man kommer i kontakt med vatten och natur som man normalt inte kan komma åt och scenerierna är som sagt fantastiska.
Back Country Fishing
Att fiska en bit ut i bushen kallas 'back-country fishing'. Genom att ta dig en bit ifrån allfartsvägarna med hjälp av antingen apostlahästarna, jeep, 4WD-motorcykel eller helikopter så hittar du ganska lätt relativt ofiskade vatten. Här är fisken oftast lite större men finns å andra sidan i mindre antal. Vissa sträckor kan det finnas en stor fisk per kilometer. Skrämmer du den så är det bara att gå vidare ytterliggare 1 km. Normalt fiskar man av vattnen uppströms, på så vis skrämmer man inte fisken lika lätt.
Vi gjorde en dagsutflykt till ett sådant vatten tillsammans med en guide. Först åkte vi ett par mil med jeep för att den sista halvtimmen åka med fyrhjuls-drivna motorcyklar. Terrängen är som ogenomtränglig djungel och det krävs en guide för att hitta. När vi kom fram till vattnet så uppenbarade sig en fantastiskt vacker liten älv. (se bilden nedan) Med hjälp av guiden så kunde vi 'spotta' fisk i nästan varje pool. Som otränad fisketurist så är det lätt att inte se fisken. Dock räckte det inte att hitta fisken. Man var även tvungen att göra perfekta uppströms kast med små torrflugor eller nymfer. Stripade flugan eller du plaskade med linan så skrämdes fisken. Då var det bara att vänta tills den hade lugnat sig igen. Såg fisken dig så var det kört för den dagen.
Efter nästan en hel dags smygande och balanserande på hala stenar så lyckades vi fånga EN regnbåge. Fisken var fantastiskt fin och rolig att fånga och betraktas av mig som resans höjdpunkt.
Sammanfattning
Att semestra på NZ måste vara det ultimata för en fiskeintresserad. Landet är som skapt för flugfiske. Vart man än åker så finns det gott om kristallklara strömmar med regnbåge och ibland öring. Fisken är inte lättlurad utan kräver sin fiskare. Helst skall man kunna presentera flugan på ett trovärdigt sätt utan att man själv röjer sin existens. För att se fisken innan den ser dig så är ett par polaroidglasögon att rekommendera.
Januari-mars är den bästa och skönaste tiden att besöka NZ. Vädret är som en riktigt bra svensk sommar med temperaturer på ca 25 grader och oftast solsken med lätta moln. Solen är mycket stark och solfaktor 15 eller högre är absolut nödvändigt.
Det är mycket enkelt att åka omkring på NZ. Med en hyrbil så når du de flesta fiskeplatserna. Vägnätet är bra utbyggt och det är lätt att hitta motell för en billig peng. Människorna är mycket vänliga och hjälper gärna till vad gäller fisketips eller vägvisning. Ett tips är dock att använda sig av fiskeguider i så stor utsträckning som man har råd, speciellt den första veckan så man kommer underfund med hur man skall fiska vilket skiljer sig en del från vad man är van vid.
Nya Zealand är ca 175 mil långt och har ungefär 3,5 miljoner invånare. Det innebär att landet inte är speciellt tättbefolkat och medger därför oftast helt ostört fiske. Om man beger sig till vatten som ligger en timmes promenad från allfartsvägarna så är det i princip garanti på att man får fiska utan att se en annan människa.
Har man en gång varit och fiskat på NZ längtar man alltid tillbaka. funderar själv på 2002.
