Det var med spänd förväntan man klev av färjan från Bodö efter ett års väntan, och i den tiogradiga snålblåsten vid kajen börjar man fundera på om dom där plåstren mot sjösjuka man införskaffat verkligen kommer att fungera... Röst är en ögrupp helt i sydspetsen av Lofoten, och utmärker sig genom att man kan fiska inomskärs om det stormar ute på öppet hav. Att fisket efter flundra dessutom är riktigt bra inomskärs gör ön än mer intressant.
Campen som jag skall tillbringa en vecka på drivs av Wildwater Fishing, och är en anläggning som rymmer runt fyrtio personer fördelat på ett antal stugor med självhushåll eller enkelrum med eget badrum. Hyrbåtarna är Rocad 6-meters styrpulpetare med fyrtaktsmotorer samt professionellt ekolod och plotter. Djupriggar fanns att tillgå, men dom använde vi aldrig.
Rocadbåtar så långt ögat kan nå....
Första kvällen gick till en genomgång hur fisket bedrivs, och hur man söker respektive fiskart, tidvatten, båtuppdelning mm. Ett par öl senare slocknade undertecknad som en klubbad säl.
Efter att ha käkat en rejäl frukost och fyllt termosar och lunchpaket, är det så dags för första dagen som tillbringades med guide. Då det blåste ganska bra, så lades planen på att fiska flundra inomskärs på förmiddagen, och torsk och gråsej på eftermiddagen om vinden tillät. Fisket efter flundra kan göras på flera sätt, antingen trolling/djupriggstrolling med wobbler/sill med jiggskalle, eller driftfiske med jigg, sill på jigg, sill/sej på bomtackel. Vi valde sakta framdrivning med jigg, och med spöt i handen låter man med små rörelser jiggen dansa mot botten. Just bottenkontakt är viktigt, så tunna flätlinor är A och O för att strömmen inte skall ta tag i grejerna. Vi fiskar med 365 grams stormjiggar apterade med en gulpmask på spetsen av enkelkroken. Själv var jag skeptisk till dess nytta, men senare under veckan skulle jag definitivt omvärdera min skepsis...
Stormjiggar i orange/röda/guld är heta beten.
Förmiddagen gav ingen fisk, dock tappades ett par flundror av tjejen i båten, och efter en lunch i lä gav vi oss ut på lite mer oskyddat vatten för att fiska torsk. Efter en stunds fiskande med en del småtorsk(torsk under femton kilo är smått här) sitter min jigg i botten och guiden stannar upp båten. Jag spänner bromsen i botten på ambassadeurrullen, och sätter tummen på spolen för att dra loss mig när jag plötsligt känner hur linan sakta dras av spolen "för helvete, det är fisk!" säger guiden när rullen plötsigt i hög fart ger ifrån sig ett "rrrr....RRR...rrr...RRRR..rr" i en halv minut, innan vad det nu är väljer att spotta ut jiggen. "Flundra" säger guiden. "Tror du?" säger jag matt. "En stor rackare, jag lovar". Medans jag återhämtar mig från det hela beger vi oss in mot flundraflaken inomskärs, och efter en stunds jiggande så sitter äntligen den första flundran på ett av spöna. Jag får drilla en fin fisk på cirka tio kilo, som märks och återutsätts. Väl i hamn möts vi av flera lyckliga fiskare som lyckats landa flundror i olika storlekar. Efter middag i restaurangen på campen har man definitivt inga problem att somna.
Andra dagen hängde vi på en av guiderna över till Värøy. Här sattes sjösjukeplåstren på verkligt prov. Vågorna på öppet hav var inte nådiga.... Fisket bedriver vi riktat efter stortorsk som de sista veckorna varit samlade just kring sydspetsens grundtoppar. Fisket gav till en början en del torsk runt tio kilo, när en kamrat i båten rätt som det är krokar något stort. Han sliter och drar, och efter en stund kommer en grann gråsej på tolv kilo upp i båten. Vi bestämmer oss för att byta grund, och när jag släpper ner jiggen stannar linan plötsligt. Jag slår till backspärren, stramar upp spöt och det blir tvärstopp.
Femton kilo sej ger skööönt spöböj...
"Vad i...." sakta börjar lina vandra av rullen innan det plösligt övergår i en vansinnesrusning rakt ner som sliter massvis med lina av rullen. Innan jag ens fattat att jag har stor sej på kroken har säkert femtio meter lina försvunnit ut. Efter en stund lyckas jag tämja fisken, som vid båtkanten uppskattas till femton kilo innan den går tillbaka igen. Flera sejar och torskar kommer upp i båten under dagen, men inga rekordstorlekar. Dock börjar man redan bli mör i armar och rygg. Väl tillbaka vid kampen är man helt slut och middagen är en sann fröjd. Ett par öl gjorde att man somnade som en klubbad säl.
Tredje dagen planerades att tillbringas på nordöstra sidan i jakt efter gråsej och torsk, då det hade varit sejrace under natten. Ett gäng hade fiskat hela natten och såg rätt mosiga ut när dom hade spolat ur båtarna och rensat fisk ett par timmar. Inte utan att man fick lite frossa när man lade ut från kajen och satte fart mot dom omtalade grundskallarna.
Favoritjiggen lurar ännu en sej runt tio kilo
Fisket var dock trögt, med några torskar och en sej runt tio kilo, vilket gjorde att efter ett tag bestämde oss för att hänga på en av guiderna till grundskallar på sydvästra sidan av Röst.
Norsk "stegetorsk"...
Fisket efter torsk bedrivs även det med jigg, men helt klart var fisket med levande sej det mest effektiva. Sej på två kilo var optimal betesfisk, då man slipper småtorsken under tio kilo för det mesta. Torsk på 13 - 17 kilo halades över relingen i rask takt, och vid en grundkant hade vi flera drifter med två eller tre spön böjda av femtonkilos torskar. Helt sanslöst. Dock ville ingen över tjugo kilo visa sig. På väg tillbaka till campen stannar vi till bredvid en av guidernas båtar precis när dom drar på en fin flundra på tjugofem kilo. Vrålet när fisken är gaffad och ligger i båten kan nog höras till fastlandet. Väl vid kaj så ligger det flertalet rejäla flundror, torsk och gråsejar. Själv har vi en hel tunna med femtonkilos torskar som skall fileas. Efter middagen är det lite fiskesnack och öldrickande innan man kryper till kojs med skön värk i armar och rygg.
Låset sätts i läppen på en tvåkilos sej. Torskmums!
Fjärde dagen var fiskemässigt inget vidare för min egen del. Hade efter det inledande fisket nog inte riktigt fokus på fisket, utan njöt nog lite för mycket av det goda vädret och det fantastiska fågellivet kring ögruppen. Istället var det mina fiskekamrater i båten som hade lyckan med sig. Torsk och sej kom upp, även om det inte var några monster. Det enda jag under dagen lyckades få på mina beten var lubb. En mycket slemmig fisk som inte precis är någon fighter. Dock har en av guidernas båtar torskflyt, och tar ett par stycken på över tjugo kilo. Levande sej visar sig än en gång vara det som gäller. Vi bestämde oss denna dag att gå tillbaka tidigt för att ge oss ut igen efter middagen och kvällsseminariet. Som planerat så gav vi oss ut att fiska vid tiotiden på kvällen, och krutet lades på inomskärs fiske på sandbotten med ungefär tio till tretton meters djup. Sakta drift i strömsatta sund provades också. Endast ett par påslag på jigg missades innan en kamrat i båten äntligen lyckades kroka en flundra på sin sillförsedda jiggkrok. En kort fight, och flundran ligger i båten. Inget monster, men runt sju kilo så är det ändå en godkänd fisk. Flundran är en fantastiskt kämpande fisk, och dess sätt att simma gör den urstark. Framåt småtimmarna beger vi oss tillbaka för lite skön sömn.
Midnattsol
Femte dagen var riktigt dålig, inte bara för oss, utan för dom flesta. Småtorsk, småsej och en lubb är allt som landar i båten denna dag. Det är midsommarafton, och det planeras rejäl fest på campen. Många planerar nattfiske, men jag bestämmer mig för att sova och kryper till kojs och somnar innan musik och festligheter kan störa min skönhetssömn.
Sjätte dagen vaknar jag utvilad, och endast jag och en turbåtskeppare från Lysekil är vakna när frukosten serveras. Alla andra är antingen trötta av nattfiske(hans båtkamrater) eller bakis av festande från gårdagen(mina båtkamrater). Vi beslutar att ge oss ut tillsammans, och då för att rikta fisket efter flundra på lite djupare vatten och tjugo distans bort. Tydligen har man under natten hittat nya ofiskade ställen. Vi är helt själva på havet när vi beger oss ut denna fantasiskt vackra dag med sol och nästan ingen vind. Humöret är på topp trots gårdagens dåliga fiske, och vi får massvis med småsej när vi stannar för att fiska lite betesfisk med häcklor. En och annan torsk kommer upp och skickas tillbaka för tillväxt. Efter att ha fått in ett tjugotal sejar i båten beger vi oss på jakt efter flundrabotten. Här är ett professionellt ekolod ett måste. Hård platt sand eller grusbotten är det man skall leta efter. Annars blir det bara torsk, vilket vi får en hel del. Vi hittar tre olika flak som vi driver över med jiggarna apterade med en strimla från en sejfile. På andra driften sitter första flundran, en liten stackare på fem kilo som går tillbaka igen. Vi driver i omgångar, och vi bommar massvis med hugg när vi är för snabba i mothugget. Förmodligen borde man aptera med extra trekrok vid stjärten för att enklare kroka fisken. En och annan flundra kommer dock upp, men inga monster. Plötsligt får min fiskekamrat ett ordentligt hugg. Helt klart stor flundra som tyvärr lyckas knäcka tafsen. Nu börjar frossan verkligen sätta in, och även jag tappar en rejäl fisk innan tidvattnet vänder och fisket avtar en stund för att bli bättre igen. Vi passar på att äta lunch, och medans jag visar min kamrat de jiggar jag brukar använda i sundet, känner jag att något nafsar i min jigg. Jag är denna gång iskall och släpper ut lina, räknar till tre, slår till spärren och gör mothugg. Stumt. Sätter lite press på vad det nu är där nere och den sitter fast. "Nu djävlar sitter den!" hojtar jag. Efter att ha pressat upp den några meter ger den sig på en rusning som får mig att inse att det inte är en liten fisk jag har krokat. "Uj uj uj...." Är det enda jag får ur mig medans fisken rusar. Efter ytterligare några rusningar och en kvarts slit som får mig både svettig och öm i ryggen, sätter min kamrat gaffen i en fantastiskt vacker plattfisk på 21,30 kilo.
Drömfisken
Väl i båten sprattlar fisken till, och jag tvingas brotta ner den på durken innan träklubban träffar rätt och fisken är skickad till dom sälla jaktmarkerna. Jag vrålar av glädje, och det tar säkert en timme innan adrenalinet och mina darrande händer kommit till ro. Slemmiga från topp till tå beger vi oss så småningom tillbaka efter en fantastisk dag på havet. Väl vid kaj vägs fisken för att sedan avbildas på bryggan enligt tradition.
Siluettritning på kajen
Efter rensning av fisk och avspolning av utrustning togs en välbehövlig dusch innan middagen inmundigades. En underbar buffe av resterna från gårdagens fest. Till detta ett antal kalla öl och en wisky till kaffet gjorde att man mådde som en prins.
Det är med lite vemod man inser att man inte har mer fiske framför sig, men samtidigt sliter det på kroppen att fiska på detta viset. Fingertopparna är helt sönderspruckna av saltvattnet, solbrännan svider i nacken, ryggen smärtar, axeln är stel, handlederna ömma.
Jag längtar redan tillbaka.......
Länkar:
Wildwater Fishing
