Vi är väl många som läst Gunnar Westrins skildringar av fisket på Sandåslandet. Fiskeplatser med namn som Råstoätno, Tavvaätno och Harrejohka har alltid kittlat vår fantasi och bidragit till våra drömmar om fjällfiske. 


Klubben har faktiskt varit på väg tidigare, som uppföljning till Alaska-98 så hade vi långt gångna diskussioner med Lainio Vildmark om att bli utflugna till Tavvaätnos källflöden och sedan skulle vi flotta oss nerströms på samma sätt som i Alaska. Dessa planer stupade dock på att det var fiskeförbud de 3 första milen och det kändes lite struligt att bara passera ett av Sveriges bästa harrvatten utan att få fiska. 

 

Åter till nutid, jag lyckades få reda på att det fanns en stuga till uthyrning Vid den sjö där den klassiska flugfiskeströmmen Råstoätno har sin början. Jag ringde Kirunaflyg och kollade, det var nästan ett år i förväg men jag lyckades boka en av dom sista platserna. Uthyrning 7 nätter, lördag till lördag. Ola var med på det hela så det var OK, 7 nätter var lite i minsta laget så jag föreslog att vi skulle ta några extranätter i tält vid någon harrjokk för att få lite mer riktat strömfiske. Ola har på senare tid förklarat sin ovilja mot ett alltför spartanskt tältliv så jag föreslog att vi skulle hyra en tältkåta där vi skulle ha gott om plats för oss och våra grejjor. 

Hela paketet med 11 dagar i fält inkl alla flygtransporter bokades via Kirunaflyg och sedan var det dags att börja planera. 

Länsstyrelsen i Norrbotten har klassifierat vissa vatten som känsliga och därför har dom satt kvoter på hur många fiskedygn som får tas ut av vissa vatten. Man får ansöka om att fiska och mittendelen av Råstoätno har länge varit ett av Sveriges mest åtråvärda flugfiskevatten. 
Nytt för i år var att dom även hade lagt ut Tavvaätno som kvotvatten, där hade ju varit fiskeförbud ända sedan våra tidigare planer.

Vår fiskesträcka i Tavvaätno, sedd från ovan.

Hela vår fiskesträcka i Tavvaätno på en bild.

Vi ansökte om en tilldelning av maximala 3 dygn per man och dröm om vår förvåning när vi i maj kunde konstatera att vi hade fått vårt förstahandsval, Tavvaätno. Nu kom planeringen in i ett betydligt mer intensivt stadium och vi bestämde att vi skulle börja i vildmarken och avsluta lite mer bekvämt i stugan. 

En lång väntan och äntligen var det dags. Morgonflyget till Kiruna och vi befann oss på Kirunaflygs bas i Kurravaara redan innan Lunch. En del rutiner med vägning och kontroll av utrustning innan dom kunde konstatera att vi vägde för mycket så att dom var tvungna att köra oss separat i stället för tillsammans med ett annat gäng. Vädret var kanon, ett riktigt sommarväder och Ola kunde glatt konstatera ”Fantastiskt, nu har vi varit flera timmar i Norrland och inte en enda mygga”. 

Det blev vår tur och det kändes lite kymigt när det visade sig att piloten inte hade någon aning om var det fanns bra lägerplatser, Tavvaätno var ju så nytt så dom hade ingen vana. Vi lyckades dock hitta en fin sandplatå där vi fick vårt basläger.

Vädret var fortfarande fint och Ola hade till och med sandaler utan strumpor när piloten sade dom numera klassiska orden, ”På med myggolja och lycka till”. Svårt att förstå eftersom det fortfarande var myggfritt, helikopterns rotor hade på ett effektivt sätt skapat en artificiell storm på just den plats där vi befann oss. Ett par sekunder senare var det vindstilla…………………… 

Det var dags att sätta upp vår hyrda Moskoselkåta. Ola var dock tvungen att sätta på strumpor innanför sandalerna först. Mygghelvetet slog till med full kraft, vi verkade vara dom enda varmblodiga varelserna på flera mils omkrets och det verkade också alla mygg inom sagda radie ha insett. Det blev den första prövningen av många. 
Tältet väl uppe och ett par timmar innan våra kvotdygn skulle starta. Vadarkläder, lite krubb, planering och ett antal ”Lycka-till whisky”. Vi hade tagit ut printbilder från Länsstyrelsens GIS databas och lyckades placera oss på kartan, ett par kilometer ovanför den plats där Harrejohka rinner in i Tavvaätno.



Äntligen var det dags för fiske och vi fiskade oss ner emot en nacke, första fisken krokad, 2 hekto, wow vi hade rest hela vägen för småharr. Det skulle dock ändra sig ganska snart, nedanför nacken fanns ett par fina strömmar och jag blev i snabb följd av med ett par fina harrar i Id-storlek. 0,12 tafs byttes mot 0,15 och 0,15 byttes mot 0,18 innan det började ge resultat. Varje harr som vi fick upp var av sådan kaliber så att den hade räddat en normal hel Glommavecka. All fisk verkade vara över 45 cm. Myggen plågade oss riktigt mycket och det är ju så att myggbett går att undvika men i alla fall jag hade strul med att jag andades in alldeles för många. Mygghatten hjälpte men gjorde det svårt att se flugan. 

En kort fika och vi provade uppströms, det var nu nästan mitt i natten och Ola började tappa lite gnista av trötthet och myggpanik och han var inte allt för sugen på mina idéer om sent nattfiske. Det hade varit en lång dag och jag kunde hålla med om att det var dags.


Väl tillbaka vid lägret så insåg vi att det fanns fler mygg inne i vår Moskoselkåta än utanför. 
Kunde inte förstå varför eftersom allt var riggat enligt instruktionerna, glatt tog vi på oss rollen som terminators, efter en halvtimme så gav vi upp och lade oss för att sova. Kl 4 på morgonen så var der outhärdligt, jag hade valt fleece som myggskydd och nu så gassade solen på tältet, jag formligen flöt av svett, när jag tittade bort mot Ola så hade jag svårt att se så långt som 2 meter, luften var fylld av surrande myggor. Ola var också vaken och det var första gången jag sett en människa ”himla” med ögonen, paniken var riktigt nära. En bön till Gud om svalade väder och Sovsäck på benen, vadarjacka med kapuchong och mygghatt gav mig den ro som jag behövde. Ola hade det lite lättare, han hade en tätvävd skjorta som myggen inte kunde sticka igenom, frottéhandduk över huvudet så kunde även han sova.



Dagen efter hade det varit väderomslag, en frisk vind höll myggen borta och vi upplevde ett nästan myggfritt dygn. Ola hade dock kvar sin himlande blick och upprepade gång på gång orden ”Bara dom inte glömt bort oss”. Jag försökte trösta med att det inte är alltför illa att sitta fast vis ett av Sveriges finaste harrvatten. Vi provade nedströms och ganska snart hade Ola dragit på en superfisk, tyvärr hade jag just då behov för att sköta vissa melinspecifika magproblem. Jag hann dock göra vad jag skulle och få på mig kläderna så jag fick plåtat bjässen. 

Efter ett tag så lärde vi oss att dom finaste ståndplatserna för stor harr oftast var storsten på sandbotten, i samband med stenen fanns nästa alltid en djuphåla och där stod harren. Det spelade ingen roll om området såg sexigt ut i övrigt, det kunde lika gärna vara en sten på egna kanten i lugnvatten en meter ut. Ingen hade ju fiskat området på hela 6 års tid, det blev nästan sport att finna fisk på knasiga ställen. Ola körde hårt med Klinkhammer, jag tror inte han bytte fluga på hela tiden medan jag körde blandat med Hjorthårskläckare, Superduperpuppor och Klinkhammer. Vi valde att inte köra med streamer och nymf trots att det säkert hade gett fler riktiga storharrar. 

En episod att nämna var att jag lyckades skrämma upp en liten gädda som ett tag låg och sprallade på en sten. Det skulle finnas gott om gädda men myggstressen gjorde att vi inte provade gäddflugfiske en enda gång. 

Tredje och fjärde dagen var myggen tillbaka med full kraft, det känns lite kymigt när man käkar och ser en mygga som råkat landa i soppan, under tiden som man plockar bort den så är det fem till och när man plockar dom så är det 20 st till, ganska snart så når man gränsen. ”Äh va fan” och så rör man ner dom i soppan och räknar dom som proteintillskott. 

Ola verkade lida mer än jag, i alla fall psykiskt, han upprepade hela tiden sitt mantra, ”bara dom inte glömt oss”. Vi provade att göra Moskoselkåtan myggfri på kvällarna men trots en halvtimmes utrotningskrig så verkade myggen kunna teleportera sig genom tältduken, tänk drömmen med eget tält som man kan avskärma helt. 

Dagarna gick och ganska snart var det dags att bli hämtade. Helikoptern anlände på utsatt tid och piloten berättade att just denna helikopter hade varit Clint Eastwoods privata en gång i tiden. Transporten var ganska kort ca 2 mil, vi följde Harrejohka norröver innan vi klättrade över berget och kom på en kurs där vi kunde se Råstojaures fiskecamp rakt föröver. Efter ett tag var vi framme vid stugan som ligger bredvid nacken där Råstoätno rinner ut från sjön. 

Stugan var full av folk och vi fick vänta tills dom blev hämtade innan vi kunde flytta in på riktigt. Vi tog en tur till det närbelägna berget Guoikalanvarri och det gick faktiskt att ringa över det Finska mobilnätet därifrån. 


Det skulle bli skönt med båtfiske efter all vadning, vi riggade våra UL-spön och gav oss iväg för att undersöka sjön. Vi var tyvärr långt ifrån ensamma, stugan var delad i två delar och på andra sidan sjön kunde vi se ett antal tält. 

Fisket visade sig vara fantastiskt, harr med medelvikt på 7-8 hg var det mest av, vi lyckades också ta någon enstaka öring.



Vi utforskade sjön under dom kommande dagarna och en expedition tog oss så pass långt som halvvägs till Råstojaure. Det absolut roligaste fisket var torrflugfiske från drivande båt. Vi fick även uppleva en av dom där stunderna då allt bara stannar upp och hela vattenytan täcks av vakande fisk, en fantastisk upplevelse. Mest harr men Ola lyckades ta ett par fina öringar också. Det enda som vi inte gjorde var faktiskt att gå ner i Råstoätno, vi hade ju haft så pass fantastiskt fiske i strömmande vatten tidigare. 


Vädret blev sämre och vi uppskattade verkligen att vi hade en stuga med vedeldad spis. 
En dag så ösregnade det hela dagen och vi fiskade ingenting, vi tog tiden till att prova ut den varmrök som tillhör stugan, efter en hel del strul så fick vi fram ett par fantastiskt goda fiskar. 

Temperaturen var nu nere på fryspunkten och tanken på fiske var inte alltför lockande. Andra dagen så tvingade vi oss ner i ån för att kolla om det verkligen var så bra som alla har berättat om. Torrfluga i fem grader och tolv sekundmeters vind ställer sina krav på utövarna. Fisken steg villigt men det kändes ganska hopplöst att stå ute i vattnet och frysa. 


Hemresedagen blåste det så pass mycket att det inte var tanke på något fiske. Tyvärr var det strul med hemresan, SAS flyger inte på speciellt mycket på helgerna och vi tvingades att övernatta i Kiruna, sedan behövde vi även vänta i 7 timmar i Stockholm innan vi kunde komma hem. Vid datorn Jan Melin.