Laxfiske!

Så var det äntligen dags mig och två av mina kompisar från Laholm, Mats och Pelle att ge oss iväg till laxfiskets födelseplats. Det vattnas i munnen på mången laxfiskare när man talar om Park beat i Dee och Tulchan beat i Spey. Vi kunde knappt tro att det var sant när vår ”reseledare” Fredrik meddelade att det var klart med fyra dagars fiske, två på Park och två på Tulchan och en dag imellan för lite sightseeing runt nordöstra Skottland. Tyvärr fick Fredrik lämna återbud pga sjukdom i familjen och en ersättare fick snabbt kallas in. Det visade sig inte vara så svårt så, Pelle tackade ja på stående fot.

1

Jag fick ta över rollen som reseledare och hålla kontakten med vår skotske vän Malcolm. De första rapporterna från Malcolm talade om kyla och högvatten och inga ”springers” i floderna.  Den tidigt stigande laxen kallas springer i Skottland pga att den stiger tidigt på våren. Helt otroligt att man kan fiska blankfisk i slutet på mars, här hemma är det bara laxbesor som finns att fånga. När skottarna för 4-5 års sen, i vissa utvalda floder bl.a Dee och Spey, införde obligatorisk catch&release på all tidig blankfisk har denna ökat ordentligt i antal. Så kunde vi ha haft det hemma också om det inte vore för kraftverk, rovfiske, avel och annat. Efter vissa problem vid incheckningen och en dyr frukost på SAS planet landade vi Skottland. Bilen kvitterades ut och med en viss skräckblandad förtjusning gav vi oss ut i vänstertrafiken  med mig bakom ratten. Mats och Pelle övertalade mig att köra med orden ” kör vi, dör vi ”. Då jag inte är speciellt svårövertalade när mitt liv står på spel accepterade jag utnämningen som förste förare.

Framme vid Banchory hittade vi snabbt vårt B&B och Mr Holmes förklarade hur det elektroniska (?) dörrlåset fungerade. ” Inte så svårt, det fixar vi…” 21.30 fick vi ringa på dörren och en surmulen skotte svor något knappt hörbart på tjock skotsk dialekt om vår intelligens. Måndag kl. 08.30 mötte vi upp med Malcolm för transport till Park beat i Dee. Efter att hälsningsfraserna och presentationen var avklarad blev vi tilldelade våra pooler. Jag började i Castleton pool, Mats och Pelle i House pool. Då högvatten rådde var inte förutsättningarna de bästa och gilliens råd om intermediate lina och tafs, ändrades snabbt mot sjunklinor i varierande hastighet. Gillien tittade lite förundrat när våra korta klumpar byttes. Främst för att vi tacklade om våra spön själva utan råd från dem. De är vana vid engelsmän som i stort sett vill ha fullständig service och inte har någon koll på hur det går till med laxfiske. Förmiddagen avlöpte utan ett nafs och kl. 13.00 (prick) var det lunch uppdukad i ” The main hut ”. Eftersom luchen alltid är till 14.00 så fanns det tid att få ner en liten ”wee drum” som seden kräver.

2
The main hut på Park

Eftermiddagens fiske bedrevs uppström vid Long pool och Upper Kirks men det enda som behagade hugga var en och annan besa. Jag frågade med gillien om de övriga gästerna som fiskade på Park den dagen och det visade sig vara chefsveterinären för den engelska drottningens hästar som stod och viftade på kanten ivrigt diskuterande med sin kompis om att det var dags för ytterligare en ”wee drum”. De hade hoppat in och ut i deras buss hela dagen, och det började märkas ju längre dagen led. Den andra engelsmannen var en stroppig typ som hade en yngre dam med sig. Han sa att det var hans fru, men då Malcolm frågade henne varför hon inte fiskade som hennes man gjorde, svarade hon med att han inte var hennes man….? De vill verkligen ha full service, dessa engelsmän….

3
Hyfsat stor älv….Mats står utvadad på Durris Stream pool.

Tisdag och vår sista dag i Dee. Vattnet hade sjunkit och gillien Keith sa att det var läge. Vi blev tilldelade våra pooler och eftersom jag skulle fiska Durris stream som låg en liten gångmarch ifrån main hut så gav jag mig iväg. Mats skulle fiska House pool, uppströms mig och Pelle åkte ner till Bakebeare, nerströms mig. Jag hade fiskat i 10min när första besan högg, pulsen gick upp men jag kunde snabbt konstatera att det inte var någon nystigen fisk. Återutsättningen klarades av snabbt och flugan fick åter åka ut i strömmen. Hugget som kom var distinkt och jag kände pulsen öka för nu var det minsann inget besehugg. Men jag tyckte det kändes konstigt för den kom snällt simmandes uppströms mot mig. När laxen såg mig vände den rakt ut i strömmen och då såg jag den härligt silverfärgade sidan och den mjölkvita buken. Blanklax på.  En vild rusning följde och sen ytterligaren en. Efter en 10min var den trött och jag skulle försöka taila den, men det var inte lättaste där jag stod. Som tur var kom Keith körande nerifrån och han hjälpte mig att landa den. Resans första springer blänkte vackert i min famn när jag fumlade fram kameran ur fickan i vadarna. Några snabba bilder och laxen fick fortsätta sin färd mot lekområdena uppströms.

4
Lycklig….Fiskaren alltså

Kepsen åkte av med ett tack till laxen för en trevlig fight. Några glädjevrål senare och grattis från Keith så började knäna skaka. Laxfrossa. Vilken underbar känsla. Mats sa på morgonen att han hade en känsla av att jag skulle ta första laxen. Undrar om han kan sia om en majlax i Mörrum…. Jag fortsatte fiska mig ner på sträckan men jag kände ingenting utan bestämde mig för att gå upp till Mats. När jag kom upp till honom så såg jag på det glädjestrålande ansiktet att han nog också hade tagit fisk. ” Jag har tagit två på en halvtimme, fy f.. vilket j..a fiske ”. Vi grattade varandra och var överens om att detta var fantastiskt. Tre laxar på två man inom en timme. Det är man inte bortskämd med hemma. Mats som har fiskat lax i många år och bor vid Lagan har aldrig varit med om något liknade. Gillien Keith kom ner till oss och berättade att Pelle också tagit en springer. Perfekt, alla hade tagit lax. Nu var liksom resan hemma. Malcolm anlände samtidigt som Mats drog på en tredje lax. 10 minuters fight och fisken var redo för håven. Ytterligare en 10Lib, ca 4,5kg. De verkade vara stöpta i samma form. Normalt är springern i denna storleken med det förekommer även större. Veckan innan hade Lars Terkildsen från Mörrum (Fiskeshopen) tagit en springer på 26Lib, 11,8kg.

5
Malcolm och Mats  

Eftersom det var vår sista dag på Park, tackade vi för oss och gillien Keith fick sin dricks som vi inte hade några problem att betala då vi alla hade fått lax. Färden gick vidare mot River Spey och vårt boende som visade sig vara på ett icke helt okänt whisky- destilleri som heter Cragganmore. Ett fantastiskt b&b som var nyrenoverat i gammal viktoriansk stil. Mycket fräscht. Mannen i huset visade sig vara en erkänd skotsk kock som hade en liten dröm om att äga ett litet b&b med en schysst restaurang på landet. Alla farhågor om engelska köket ställdes på ända när denna man serverade middag. Helt underbar mat. Jag kan verkligen rekommendera detta stället för alla som ska fiska, jaga, vandra eller besöka whisky- destillerier i Speyside området. Väl på Thulcan och beat D blev vi mötta av gillien Robert som var en 25-åring klädd i hans klanfärger och med en riktig Sherlock Holmes hatt. Annat än de reklamförsedda guiderna man träffat på i Norge och Sverige. Robert förklarade att det var högvatten i Spey och ingen springer hade kommit upp än på beat D.Vi tog det lugnt, riggade upp spöna, kollade in omgivningarna och kunde konstatera att vi befann oss i laxflugfiskarens Mekka.

6

Även den sk värmestugan höll bättre standard än hytten vi bor i när vi fiskar i Gaula (Norge). Robert delade ut oss över hela beat D och jag började längst ner på March pool, Pelle på Wood pool och Mats på Church Yard pool. Vi fick några besor innan Mats tog en blank 10Lib. Lunchen intogs i den fina ”värmestugan”. Malcolm trackade mig och Pelle för att inte vi fick någon lax och ett tag kände jag att den lille skotten skulle må bra av ett litet bad i 4-gradigt vatten. Robert berättade att normalt så steg laxen i Spey ungefär en månad senare än i Dee och vi borde ha kommit perfekt, men det hade även varit en kall och lång vinter i Skottland precis som hemma, så det hade varit lite trögt. Bästa perioden var annars i maj och juni, men då kostar Thulcan ca 200£ per dag. ” – Det är då prinsen brukar fiska här, sa Robert. – Vilken prins, frågade Mats. – Prince of Wales of course, svarade Robert”. Vi gick och fiskade på samma ställe som denna storörade pajas….Inte undra på att fisket var trögt. Vi bytade pooler med varandra efter lunchen, men tyvärr hade det blåst upp till halv storm och fisket blev lidande pga att min lina blåste upp på land när man kastade och där får man ju ingen lax. Jag fick gå ner och fiska vid ” huten ” där vinden låg mer rätt. Hade man varit hemma och fiskat hade jag gett upp, men nu var jag inte hemma…..

Mats tog en springer längre ner så bevisligen fanns det lax i älven. Jag provade med alla flugor i boxen innan jag till sist satte på en 15cm Sunray shadow. En riktig dragning i flugan var allt man kände den dagen. Pelle hade missupfattat hur lång hans pool var och han råkade fiska sig in på en medfiskande skottes pool. Det var inte populärt och Pelle fick sig en skaplig tillsägelse. Klockan 17.00 möttes vi upp vid ” huten ” för dricksöverlämning till Robert. Han sade att vi ( Mats ) var de bästa fiskarna han hade haft under denna säsongen, men säsongen var bara 1 vecka gammal, lade snabbt Malcolm till med. Han ville ju naturligtvis att vi inte skulle bli malliga, den lille skotten. Dagen efter var vår fiskefria dag och den skulle tillbringas med lite utforskning av nordöstra hörnet av Skottland. Ett besök på destilleri skulle naturligtvis klaras av, Loch Ness skulle besökas och även klassiska fiskeaffären Mortimors i Grantown on Spey skulle besökas.

Ett regnigt och dimmigt Loch Ness fick ett 5 min långt besök. Nessie var inte hemma kan tilläggas. Mortimers fick ett längre besök där jag naturligtvis köpte Mortimers egen Single Malt med en Munro Killer i loggan. Mats passade på att köpa en ” Sherlock Holmes ”- hatt, en sån med en skärm fram och en skärm bak. Dagens lunch avnjöts på den lokala syltan där Pelle och jag provade  den skottska maten. Pelle fick äntligen sin haggis han hade tjatat om och jag tog något griskött som visade sig vara underbenet på grisen med skinnet och borsten kvar. Jag blev något tveksam, men det visade sig smaka bra. Vi började få lite ont om tid för vårt destilleri-besök så vi beslöt att ta det närmaste som var öppet vid denna tiden på året och det var Glenfarclas. Vi kom dit 5min innan de stängde och när damen hörde att vi kom från Sverige höll hon öppet tillräckligt länge så vi fick provsmaka lite och även shoppa lite i butiken. Då jag inte tycker att Glenfarclas har den godast whiskyn, så köpte jag en senap med whiskysmak att överraska farsan med.

7
Infarten till Glenfarclas.    

Dagen efter var det dags för fiske återigen på D-beat, Thulcan Estate. Vattnet hade skjunkit undan en del vilket var bra, men vattentemperaturen hade också gått ner, vilket inte var bra. Vi blev tilldelade de olika poolerna och när vi sedan träffades till lunch kl. 13 hade ingen av  oss känt något. Pelle var dock nästan 1 timme sen till lunchen så vi började tro att han hade tagit fisk, men det visade sig att han inte hade någon klocka. Att fiska under lunchen mellan 13.00-14.00 är något som man absolut inte gör i Skottland, ” Folk har blivit skjutna för mindre saker ” sa Malcolm något irriterat. Jag fiskade eftermiddagen på andra sidan och hade en enda dragning i flugan. Mats hade tagit en lax längre nerströms. Kl. 17.00 träffades vi vid ”huten” för att ge Robert sin dricks, Malcolm skulle ha sin betalning för att han tagit hand om oss i  fyra dagar och fixat lunchen. De önskade oss välkomna tillbaka nästa år och vi svarade att vi kommer naturligtvis tillbaka till dessa fantastiska laxälvar, möjligtvis med ett större gäng. Vi öppnade våra flugboxar och lät dem plocka vad de ville ha. ” - Scandinavianstyle flies are good ” tyckte Robert och ryckte lite Green Highlander ur min box. Mats lyckosamma fluga ” Thulcan Terror ” gick samma öde till mötes. Efter avtackning och välkommen åter så lämnade vi detta fantastiska laxvatten mycket nöjda och med ett enormt sug att komma tillbaka nästa år, vilket vi också bestämde oss för så fort vi kommit in i bilen.

8
Inne i ”värmestugan ”. Tre nöjda fiskare. Mats, Anders och Pelle

Hemresan blev också en upplevelse då vi fick gå av plan för att gå igenom säkerhetskontrollen igen. Tydligen hade det varit något fel på röntgenmaskinen när vi gick igenom första gången och ännu en gång fick Pelle tömma sin stora ryggsäck på rullar, flugor, saxar, peanger och annat som man behöver vid laxfisket. Mats och jag hade lagt allt i resväskorna. Kanske dumt, men man slapp bära på allt. Det blev några svettiga minuter när vi skulle på planet igen då Mats inte hittade sitt boardingcard. Han såg något skakig ut när den inte så trevlige säkerhetsmannen sa att han inte kom på planet utan boardingcard. Som tur var fann han det i bröstfickan på sin tröja. Förutom incidenten på flygplatsen var alla skottar vi mötte otroligt trevliga och vänliga. Fisket var högsta klass och så långt ifrån Mörrum man kan komma. Ingen trängsel, ingen stress och hets och framförallt fantastiska miljöer. Jag kan verkligen rekommendera Skottland för alla som delar min passion för laxflugfisket.