Det var Ola Nilsson som fick oss att tänka på Vänneån, han hade rapporterat ett bra fiske året innan och vår nyfikenhet var född. Vänneån var populär och känd för länge sedan men försurningen satte definitivt stopp för det bra fisket. Det är först på senare år som ett omfattande kalkningsprogram har fått ån att blomstra upp igen. Sagt och gjort, intresset var ganska stort. Tord, Anders och Jonas körde i en bil, Ola J från Malmö i en annan. Jag själv kom på motorcykel från Björka, det var lite blött på vägen men väl framme så sprack det upp och det artade sig till en fin dag.
Vi hade bestämt träff med Ola N och hans kompis Arne utanför lanthandeln i Hinneryd. Alla var på plats till utsatt tid och vi köpte fiskekort av den dansktalande lanthandlaren. Det kan låta märkligt men nästan alla fritidshus och gamla gårdar i denna del av Småland verkar snart ha köpts upp av danskar. Snapphanarna är på väg tillbaka. Vi hade fått reda på att ett gäng med danska flugfiskare också skulle fiska i ån samma helg, så vi hade avtalat med dom att dela upp fisket så att vi inte skulle trängas.
Vi öppnade med en fika i det fina vädret.
Det var en liten karavan som formades med 3 bilar och en motorcykel, när vi transporterade oss den sista milen till Vivljunga. Ola och Arne hade hittat ett nytt ställe där vi skulle prova ett biflöde till ån och sammanflödet med denna. Vi parkerade vid en friluftsgård som inte hade öppnat för säsongen och som en slump så fanns där även en gigantisk träskulptur som föreställde en Rackelhane.
Det var vid Vänneån som Kenneth Boström först testade sitt sedermera berömda flugmönster, vem vet, kanske han har hämtat inspirationen till namnet från denna skulptur. Det fanns ett antal fina fikabord och eftersom det fortfarande var tidigt på morgonen så gjorde vi oss ingen brådska. Sakta riggning över en fika i den starka försommarsolen. Sedan gick det snabbt, när det väl var dags för fiske så var alla spårlöst borta och Ola J och jag var dom enda som var kvar.
Arne och Ola poserar framför ”världens största rackelhane”
Vi visste inte om dom andra hade gått uppströms eller nerströms så vi beslutade oss att starta mitt på sträckan. Vattnet var väldigt mörkt och strandkanten var täckt av träd med överhängande grenar. Det var dock en fin sandbotten och om man gick mitt i så kunde man kasta ganska bra. Plötsligt så var också Ola borta, det behövs inte mycket för att man skall tappa kontakten i tät granskog. Hur som haver så lullade jag mig sakta nerströms mot sammanflödet med huvudån. Där fanns en gigantisk silo med kalk, ett aggregat pumpade sedan ut lämplig kvantitet i ån. Det hela verkade vara datorstyrt.
Lundabilen var ute på en rejäl runda, här smygfiskar Anders.
Strax nedanför sammanflödet så hade jag kontakt med en hyfsad fisk, den tog min flytvästförsedda supperpuppa när jag minst anade det och jag kände bara fisken i ett par sekunder, en ganska grann fisk på ca 35 cm. Jag fiskade mig neråt och fortfarande så såg jag inte en själ. Efter ett par hundra meter så blev fikasuget för stort och jag drog mig tillbaka. Väl framme så satt Ola, Ola och Arne redan och fikade, dom hade passerat mig på vägen tillbaks utan att se mig och jag hade inte sett dom.
Det var dags för förflyttning och folket i lundabilen hade inte dykt upp än så vi bestämde träff och delade upp oss. Vi hamnade på en fin rastplats med utsikt över en stor hölja. Det såg väldigt fint ut så Ola J började fiska av höljan nerströms och jag gick ner en bit och fiskade uppströms. Jag hade precis lyckats fånga en liten öring på torrfluga när jag så att det började samlas folk uppe vid vindskjulet. Arne vinkade och det visade sig vara danskarna som kommit på avtalad tid. Dom hade fiskat vid Nore kvarn på morgonen och dom hade fått ett par fiskar på wooly bugger. Ingen hade fiskat med torrfluga. Vi packade snabbt samman och körde ner mot fiskesträckan.
Jag hade precis lyckats fånga en liten öring på torrfluga…
Efter en liten fika och ett par vågade taggtrådsklättringar så var det dags att fiska. Ganska snart så kunde Ola spana in en fisk som stod vid en sten och vakade. Den tog i andra kastet, tyvärr så lossnade den innan vi hade fått se vad det var för något.
Ola Jönsson fiskar av den ”magiska” stenen.
Kastet efter hade han fisk igen, den kom farande som skjuten ur en kanon och missade flugan, för ett ögonblick var den ovanför vattenytan och kunde vi se att det var en liten regnbåge. Nu äntligen anslöt lundabilen , dom hade tagit en rejäl runda nedströms Vivljunga och ingen hade känt något. Efter lite snack och en kort fika så var det min tur att testa vid stenen och minsann, det fanns en fisk till, precis som Olas första så var den på ett litet slag innan den släppte.
Tord smygfiskar bland träden.
Det vakade ganska friskt på frivattnet så jag gav mig ut på vadning uppströms. En vacker liten regnbåge tog snabbt min fluga bara en meter från spöspetsen, den återfick friheten efter en snabb fotografering. Stenen fortsatte att ge fisk, det verkade som om dom stod i kö för våra flugor. Det var regnbågar i storlek från ca 3 hg upp till kilot.
Taggtrådsklättring i vadare kan vara vanskligt.
Efter ett tag kom Arne och påstod att han hade hittat dagens svåraste fisk, en ”steadyriser” som stod på ett svåråtkomligt ställe. Enkelt sade jag och gick dit med ett gott självförtroende. När jag tog ett par vadningssteg i ån förklarade Arne att jag hade skrämt fisken för ett bra tag. Inte så, den tog min flytväst-superpuppa i andra kastet. En stor men tyvärr ganska ful Öring, trots sin glupande aptit så såg den såg inte helt frisk ut.
En stor men ganska ful öring tog min flytvästförsedda superpuppa.
Det blev ganska snart dags för hemfärd, jag ville vara hemma i god tid innan mörkret. Det är inte alltför roligt att köra motorcykel i smålandsskogarna om det är mörkt. Grabbarna som stannade kvar hade fått ett par fiskar till och på hemvägen så kunde dom kolla in anledningen till mängden regnbågar. En puggedamm som låg längs Vänneån precis innan den rinner in i Lagan. Vi hade fiskat på förvildade rymlingar.
Vi tackar Ola, för att han visade oss sitt smultronställe.
Sammanfattningsvis så kan man säga att det var en mycket lyckad tur, den mörka urskogen är ju nästan lika lockande på oss som på våra danska grannar. Alla var nöjda och det finns mycket mer att utforska till kommande år.
Vid Ordbehandlaren
Jan Melin
Rackelhane
'Rackelhane, korsning mellan tjäder och orre. stor som en tjäder. Rackelhannen har orrens kraftiga röda "ögonbryn", men tjäderns solfjädersliknande stjärt, den har ett raspande läte. Ibland kan den ses uppföra ett tjäderliknande spel på orrens spelplatser. Vissa av dem kan få avkomma med båda föräldraarterna, medan rackelhönorna antas vara sterila.'