Så var det äntligen dags att prova höstens andra stora läger igen. Några års uppehåll hade gjort suget större för ett par dags puggefiske i den underbara naturen på Hökensås. Vi lyckades fylla upp en bil och vi kom iväg på torsdag kväll. Tyvärr var det fullt i stugbyn så vi fick boka stuga nere i Brandstorp, ett alternativ som framstod som mycket sämre.
Vi bunkrade redan i Lund där vi också hämtade upp Bengt på Gambro. Det är alltid lika segt att köra på kvällen men det gick bra efter en fika i Markaryd. Väl på plats skulle vi bara hämta nyckeln på värdshuset, där hand ingen någon aning om något alls så vi kände lite panik när vi stod där utan boende klockan elva på kvällen.
Vi visste ungefär var stugan skulle ligga så vi tog oss dit och det var en viss lättnad när vi märkte att stugan var olåst. Nu var det dags för nästa chock, en våningssäng och en dubbelsäng. Det är svårt att beskriva Mats uppsyn när han insåg att han måste dela säng med mig. Svårt att förstå varför eftersom jag ju är opererad mot snarkning.
Ingen höjdarstuga men dock
Nu visade det sig inte vara så farligt, vi insåg ganska snart att vi dessutom hade en bäddsoffa och Mats kunde pusta ut. Tröttheten och några bärs gjorde att ingen av oss riktigt förstod hur bäddsoffan fungerade så Mats gick och lade sig med soffan bara halvt utfälld, han är normalt ganska lång och nu var det bara halva längden,. Det blev en tuff natt och han hade rejält ont i ryggen dagen efter..
Mats ”vilar” ut i sin halvt utfällda bäddsoffa
Fredagen var vikt för fiske i Lilla Havsjön, den var lika gudomligt vacker som vanligt. Tidigare har det varit förhandsbokning med begränsat antal fiskare men nu hade det släppt och vi fasade för överbefolkning,. Så var det inte alls, troligtvis för att det är en ganska svårfiskad sjö om man jämför med Prinssjöarna och Enesjön. Vi var ungefär lika många som vanligt som fiskade i sjön. Mats fick ganska snabbt en fisk på ”Bengt Öste” och vi spred ut oss.
Jag hamnade på ”drickabacken”, ett av mina absolut bästa favoritställen. Backen var vandaliserad och flyttad, troligtvis av någon av ”finfiskarna” som inbillar sig att puggefiske inte är puggefiske utan något mycket finare, dessa anser att sjunklina från ”drickabacken” är något förkastligt. Ganska snart hade jag fixat ihop ett par fiskar till den traditionella ”Laxsåsen”.
Som vanligt så simmade abborrarna runt fötterna i det kristallklara vattnet. Dom var ovanligt stora detta året, vissa var klart över halvkilot, tidigare år har der varit mest tusenbröder.
Den stackars massakrerade drickabacken
Årets pastasås räddad
Det fina vädret gjorde att vi ganska snart hamnade på parkeringen för att grilla. Det var svårt att tända engångsgrillen och vi fick se Tord slakta en fiskrenstidning för att få fyr. Korven smakade dock utmärkt och det var riktigt mysigt även om vi stod på en parkering.
Tord har rotat ut en tidning ur soptunnan för att rädda grillningen
Efter lunch så var det dags för fiske igen, jag hade det trögt men Mats verkade ha ett superfiske på ”Martins udde”. Fisk nästan i varje kast ett tag och därav en riktigt fin trekilos. Han svarade lite kryptiskt att han körde med torrfluga på sjunklina när jag frågade honom på telefon. Det visade sig vara en lax-torrfluga av typ Bomber och en sådan har ju stora likheter med både Muddler och ”Musen”, andra bra sjunklineflugor. Bengt lyckades få en av de stora abborrarna vid drickabacken.
Bottennapp med torrfluga…..
Mats har ett rejält bottennapp med sin torrfluga. Som vanligt så samlades hela gänget på badbryggan till slut. Mest extrem var dock Tord som hade klättrat längst upp i hopptornet där han kunde träna långa kast utan att riskera att doppa linan i bakkastet.
Skånska bryggfiskeklubben på besök
Lördagen
Nu var det dags för Tidan vid Baltak. Fortfarande puggefiske men nu i strömmande vatten. På vägen susade vi förbi en skylt till ett samhälle so vad jag kunde tyda ut till ÄLAGRÅS ett fantastiskt namn eftersom det påminner om det Ålagräs som vi stöter på under kustfisket. Först så var vi dock tvingade till att proviantera på systemet inne i Tidaholm. Fiskekorten löser man i en automat vid fiskodlingen.
Vi parkerade på mellanparkeringen, där man kör in vid flaggstängerna, ett bra alternativ eftersom man har lika långt uppströms som nerströms ungefär. Perfekt parkering med fikabord och helt ostört förutom från andra fiskare och någon lördagsflanör.
Grabbarna drog sig uppströms och jag drog nerströms till den kvarnruin där vi hade haft ett superfiske vid tidigare tillfälle. Nu var det alldeles för mycket folk och det kändes helt fel. Bengt anslöt från andra sidan och han lyckades ta en liten öring i srömmarna nedströms kvarnen. Jag provade det långa stillaflytande vattnet nedanför strömmarna, helt utan kontakt med fisk. Jag träffade folk som berättade att det fanns mycket fisk i vattnet men jag lyckades inte alls ta någon.
I väntan på engångsgrillen, innan paltkoman…….
Återigen samling för grillning och alla var ganska dämpade utom Mats som hade räddat äran med två bågar precis innan lunch. Mats blev ensam, med ett litet bidrag från Bengt att sjunga den traditionella visan ”Alla vi som har fått fisk vi klappar nuuuu….” Jag körde mest med mitt nya mantra Älagrååås….
Ungefär lika hemlighetsfullt som dagen innan så sade han att det var på torrfluga, denna gång en Klinkhammer. Jag såg mig själv stående i lagom strömmande vatten med tunn tafs och CDC-flugor, ända tills Mats berättade att det var snabbrunkning som gällde. Den första fisken tog när han vevade upp inför lunch och den andra fisken tog i kastet efter när han försökte imitera snabb invevning.
Paltkoman har slagit till med full kraft…...
Vi snackade igenom det hela och vi kom på att det bästa nog skulle vara conehead-muddler. En timmes vila och när vi vaknade så hade det mesta folket försvunnit och vi hade Mats jaktmarker för oss själva.
Det visade sig vimla av fisk, bara man hade rätt metod. Bengt hittade ett ställe där han sumpade en bunke hugg innan han till slut kunde få en fisk.
Bengt har ett antal napp på samma plats
Det var verkligen en ketchupflaskeeffekt plötsligt var det fisk överallt. Det var riktigt spännande när man såg en virvel och sedan bara väntade på hugget. Farten var avgörande om man inte hivade in flugan så blev det inget.
Nu var det till och med så att de små öringarna började vaka och jag funderade på att byta till riktiga torrflugor. Tyvärr var det lite för sent på dagen och det blev ganska snart dags att åka hem till stugan för att inmundiga den traditionella pasta med lax-sås.
På vägen kunde vi konstatera att mitt nya mantra ÄLAGRÅS i själva verket hette ÄLGARÅS och då var det ju inte lika spännande.
Det blev en äkta ”ungkarlsmiddag” eftersom stugan var utrustad med endast en kokplatta och två små grytor. Såsen blev helt OK men pastan införde en helt ny dimension i begreppet ”Al dente”. Kvällen var sen och vi behövde inte alltför mycket bukfylla, vi hade ju även jordnötter och öl.
Sammanfattningsvis så kan man säga att resultatet av turen klart överaskade,. Det sporrade oss till att återkomma nästa år, då måste vi dock se till att hamna i en av de riktiga stugorna.
Slutligen så kommer här den traditionella topplistan:
Årets Fisk: Mats superfisk
Årets Abborre: Bengts, förutom alla borrar som hamnade på film.
Årets Fluga: Torrfluga på sjunklina
Årets Stuga: Inte i Brandstorp i alla fall
Årets Säng: Mats halvt utfällda bäddsoffa
Årets Badbrygga: Tord, längst upp i hopptornet
Årets Depp: Tord, redan lördag förmiddag. (pratade som vanligt om lång-golf)
Årets Nyårslöfte: Att återkomma nästa år
Lilla Havsjön, Mats fiskar på ”Bengt Öste”, man kan se badbryggan i bakgrunden.
Bomber, en ”torrfluga” avsedd för Lax
